Plötsligt ringde telefonen: "Han vill måla ditt porträtt"

Så något fantastiskt roligt har hänt. En morgon, när jag trodde att jag bara skulle sitta hemma och jobba, så ringde en vän till mig och berättade om konstnären Erling Johansson. En man i basker, vänliga ögon, vitt skägg och nyfiken blick.

"Han vill göra dit porträtt!"
"Men vi har ju aldrig träffats", invände jag.

"Men jag har berättat om dig och han vill göra ditt porträtt"

Erling föddes under 1930-talet i en liten ort i norra Sverige. Hans föräldrar var väldigt religiösa och ansåg de att den enda som skulle avbildas var Gud (ironiskt eftersom Erling blev världskänd för sina färgglada porträtt). När han en gång skulle fotografera sin 2-åriga halvbror hade hans svärmor blivit helt förskräckt. "Jag skulle hellre vilja att han dog än fastnade på bild!" utbrast hon.

Men Erling intresserade sig för människor. Familjens hem var som bygdens vardagsrum och här samlades alla människor och berättade historier för varandra. Erling började teckna av människorna, och när han började skolan så insåg man snart hans talang som gjorde honom världskänd. I början på 90-talet åkte han tillbaka till sina hembyggder och köpte skolan där han hade fått växa upp. I lokalerna startade han upp Nattavaaraakademien där folk i alla åldrar fick skapa konst, kultur och dans. Idag har han vunnit priser, blivit hedersdoktor, ställts ut över hela världen och många av hans skapelser finns att se runt om i Sverige. Och nu skulle han måla av mig.

"Okej, jag kommer", sa jag. Det kändes som en blind date - två personer som aldrig har setts, knappt talats vid, skulle nu träffas för att lära känna varandra. Jag skulle fota Erling och han skulle måla av mig. Jag åkte ut till en stor konstnärsateljé där Erling målat sedan 1970-talet och var lite nervös. Men när jag möttes hans vänliga ögon kände jag mig lugn. Erling visade sig vara en fantastiskt rolig människa. 

I ateljén stod två meter höga tavlor staplade.Pillemariskt berättade Erling att han målar energier som människan utstrålar. Han satte mig på en stol. Släckte taklampan och ljussatte mig med kontorslampor bredvid stolen. Och så målade han. Det var en aning surrealistisk att ha en konstnär sittandes mitt emot en bakom en stor tavla, kikandes förbi stafflit med kritan i högsta hugg. Och porträttet blev något alldeles särskilt. Jag hade på mig min turban från 1940-talet med ett smycke som varit min gammelfarmor Annies. Nu har jag ett porträtt målat med hennes smycke. Det känns stort.

Och Erling var så nöjd att han ville göra ett porträtt till - men gärna i 2 meter skalan. Vi får se hur det blir! Ibland vet man inte hur ens dag ska svänga, förrän den svänger.