Det var sommarvärme som vällde in medan vi spanade ut mot Mälaren och åt jordgubbar idag. Jag satt ute på farmors balkong hela dagen. Jag hade köpt med mig fikabröd som hon som vanligt trugade i mig. Precis som förr. Jag minns hennes landställe som liten; gullvivorna som klädde hela marken. Hammocken där jag och min bror Rasmus satt och nynnade på sånger. Myrorna som vi blåste bort med blåsbälg (taskigt). Och de enorma kakfaten fulla med bullar, rulltårta och alla möjliga nybakta kakor. Och nu när jag satt där mitt emot farmor med en nyköpt blåbärsbakelse från ICA kunde jag inte låta bli att fråga: "Farmor, tyckte du om att baka?"
"Nej", frustade hon. "Men det var sånt man behövde göra när man var hemmafru.” Lustigt nog har jag alltid föreställt mig att hon tyckte om bakning. Men hon gillade ju inte att jobba i hemmet. Hon hade storslagna planer som liten, hon ville bli upptäcktsresande. När hon förstod att allt redan var upptäckt så letande hon efter annat. Hon ville skapa, hon tog sig från Norrtälje till Stockholm under 1930-talet. Hon började på Konstfack, hon hängde i konstkretsarna, uppvaktades förgäves av Lennart Hellsing (farmor tyckte att hans dikter var fåniga "redan då"). Hon dansade med swingpjattarna, bland annat med min farfar. Han som var så stilig när han rökte. Men någon nalensnajdare det hade hon inte kunnat tänka sig att dansa med, "de klädde sig ju så konstigt". (Jag påminde henne om att även swingpjattarna hade ganska lustiga kläder.) Hon skrattade. Det tyckte man inte då, minns hon. De hade alltid sina vita strumpor. Stora kavajer, och bredbrättade hattar.
- Foto nedan: Farmor som ung.
Vi åt crossianter i våra baskrar och låtsades att vi var i Paris. Jag berättade om när jag varit där och köpt det till frukost på konditoriet på gatan. Hon berättade om när hon varit där och köpt det till frukost på konditoriet på gatan - under 1940-talet. Då ogifta, men med farfar och deras vän, bilade hon i Europa precis efter att kriget hade tagit slut. När de kom till Italien förstod hon först inte varför de väckte sådan uppmärksamhet på campingen. Snart insåg hon att det var för att hon bodde själv med två män. "De såg mig nog som lättfotad" skrattar hon.
Hon flyger när hon minns. Jag ser det i hennes ögon hur hon flyger dit bort. Hon minns gården där hon växte upp. Trävillan som hennes farmor och farfar byggt. Apelsinträden utanför som hennes farfar hade tagit med i lasten när han var sjöfarare under 1800-talet och åkte till Asien och länder långt, långt borta. Hon minns sin farmors garderob, full med vackra klänningar, snörliv och yllekläder som var alldeles förstora för henne. Hon minns när hon som 5-åring, år 1928, var med på storkalas på gården när hennes pappa fyllde 30 år. Hon minns att de till och med hade raketer och hon glömmer aldrig den där historien om vilken fest det hade varit; att någon till och med hade ramlat igenom häcken och trillat ner på landsvägen (eftersom gården låg på en kulle). ”Det pratar de fortfarande om”, skrattar farmor men rättar sig snart. Hennes föräldrar är döda sedan länge, men de berättade alltid om det förr.
- Foto ovan: Min farmors föräldrar står framför trävillan som hon växte upp i. Man kan se apelsinträden i krukorna bredvid. Deras bröllopskort från år 1920. Foto nedan: Elefanten är en present från farmors farfar som han en gång köpt på en av sina resor runt om i världen under 1800-talet.
Min farmor är snart 93 år gammal. Hennes ögon är skarpa som falkögon (hon pekade ut ett elledning långt i fjärran och det var knappt att jag såg), hon minns både det gamla och det nya, hon spelar bridge flera gånger i veckan. Det är bara knäna som sviktar och gör ont (främst idag eftersom hon hade envisats med att stå böjd och skura fönstren på balkongen hela morgonen). Det svåra är kanske döden. Man vet inte om kompisen man lärde känna förra veckan lever nästa veckan eller inte. Döden är så nära, men på något sätt vänjer man sig.
Vi tittar på utsikten, ser vattnet och byggnaden som var ny när farmor och farfar flyttade in för första gången år 1957. Farfar som älskade att segla, precis som farmor. Så sitter jag där bredvid. Jag som ska flytta till Norrtälje om ett halvår, med min sjöman, till ett nytt hus. Då, när allt var framför, och nu när allt är bakom. Men hon blir fortfarande lika glad av musöronen på björken utanför sovrumsfönstret. Hon äter fortfarande den första blåsippan hon ser (precis som hennes farmor lärde henne och som min pappa fortfarande gör).
Vi hade en hel dag idag, jag och farmor. Tillsammans tänkte vi på hur nära 1800-talet egentligen är. Bara några generationer bort. Men ändå är vi så fjärran från när min farmors farfar reste på de sju haven. Hur fort tiden går. Hur snart allt blir historia.
Mer på facebook: Leones Vintage
- Foto nedan: Min farmor Clary Serrander tillsammans med min farfar Jan Serrander och deras två söner (pojken till höger är min pappa).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar