Bilder från Paris. Foto: Leone Serrander
Jag skulle ha skrivit om annat i det här inlägget, jag hade tänkt skriva om min farmor som jag har hängt med i flera timmar i veckan. Om hennes liv, hennes minnen, om henne som person. Och det ska jag göra, men inte idag.
Igår natt satt jag vid facebook när en av mina franska vänner skrev att hon sände ut sin kärlek till Paris. Ett ganska oskyldigt meddelande kan man tycka, men något kändes fel. Jag kollade på Sverigesradio.se och de hade gjort en uppdatering om vad som pågick i Paris.
Dödsskjutning, gisslandrama och bombhot. Jag sprang till TV:n och satte på BBC (SVT och TV4 var ganska sena med att rapportera någonting). Och där fick jag se gatorna som jag älskar, som jag brukar gå på, tillsammans med sirener och poliser med laddade vapen och rädsla.
- Bilder från Paris. Foto: Leone Serrander
Hela kroppen blev kall. Alla mina vänner i Paris var någonstans i allt detta kaos och försökte hantera en omöjlig situation. Var de i konserthuset? Var de på gatorna? Lever de? Hela Paris stod still i rädsla och jag kunde bara sitta i soffan och titta på medan det hände.
Efter sms och meddelanden fick jag reda på att några av mina vänner stannat hemma och hade valt att inte gå ut den här fredagskvällen, andra satt instängda på barer eftersom polisen inte lät någon gå ut. De satt där i timmar. Andra såg skjutningar nedanför sina egna balkonger. Men de var okej. Så okej som man skulle vara om man var mitt i sin hemstad och möjligheten att bli dödad växte och blev verklig. När staden plötsligt blev en krigszon.
- Bilder från Paris. Foto: Susanna Lindeborg
Jag hittade mig själv i Paris när jag var 18 år. Det blev mitt andra hem. En plats jag alltid återkommer till, en plats med vänner, upplevelser och där jag har en stor del av mitt hjärta. Allt jag har upplevt i den här staden. Jag vet hur luften känns, hur kallt det kan vara i november, hur de vackra husen slingrar sig uppåt mot himlen och hur historia gömmer sig bakom varje knut. Just nu säger man att 128 personer ska ha dödats och 200 personer är skadade, varav 80 allvarligt. Det är kallt i kroppen. Mina vänner verkar vara okej, men många andra har vänner som inte är det.
Den är disigt den här lördagsmorgonen och jag går runt med blanka ögon och darriga händer. Jag tänker på alla som vaknar där borta i chock, som kanske inte vet om de kan gå ut och handla frukost. Som inte vet om de vågar släppa ut sina barn. Som inte vet var deras vänner är när de inte svarar i telefon. Utanför fönstret tickar naturen vidare och solen beter sig som vanligt. Men det är tomt idag. I huvudet, i kroppen och i Paris.
- Bilder från Paris. Foto: Leone Serrander
Mer på facebook: Leones Vintage
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar