Min farmor och jag

Min farmor är en alldeles särskild kvinna.  När jag var barn sågs vi mest på jul, påsk och andra högtider tillsammans med alla andra släktingar. Hon var min farmor och jag hennes barnbarn - men vi kände inte varandra så mycket mer än så.

Jag var runt 15 år när jag ringde henne. Hemma låg en koffert full med gamla bilder från gammelfarfars tid, med snirkliga bokstäver som fångat deras liv, deras ungdomstid och deras äventyr. Men jag kunde inte tyda de snirkliga orden på baksidan och jag visste inte vilka alla dessa människor var. Så vi bestämde oss för att ses - bara hon och jag. Och en koffert full med kort. 

Fotot högst upp: Vänner till min gammelfarfar och gammelfarmor. Fotot i mitten: Gammelfarmor Annie spelar dragspel på dansbanan. Foto nedan: Gammelfarfar Woldmar "Efter 10 dagar solo i ödemarken", taget under 1910-talet. Fotograf: Woldmar Serrander

Med farmor blev alla genast levande. Min gammelfarfars pappa Elof Serrander som var tidningsredaktör (och ska ha varit ganska charmig. En gång fick han en häst av en grevinna) Gammelfarfars syster Eyvor med en pipa nonchalant i mungipan, deras vilda vänner och vackra Annie. Min gammelfarmor Annie, som var hans kärlek och älskade maskerader (precis som jag)

I veckan så träffade jag farmor för fika. Vi kan sitta i timmar och prata om allt och ingenting alls; om livet, döden, vardagen. Och hon berättar om sitt liv, hur det var att växa upp under 1920-talet, vara med när kriget kom och hur det var att resa runt i Europa bara några år efter att kriget tagit slut. När bilar fortfarande hängde från trädgrenarna.

Min farmor och farfar sitter i mitten. Farfar har min pappa i knät och i farmors famn sitter min farbror. Taget under 1950-talet.

Hon berättar om hur det känns att de flesta i hennes generation är borta, att det inte finns någon att säga: "hörru, minns du när det här hände?" Hon berättar om svalorna som dök in och ut ur sandtaget där hon brukade leka som barn. Hon berättar om julafton och hur hon som sexåring tjatade sig till att få följa med sin pappa på julottan klockan fem på morgonen, när han bestämt sig för att gå flera mil i snön. Hon minns hur hon flyttade från Norrtälje till Stockholm när hon var tonåring och fick börja plugga på Konstfack. Hon minns ungdomsåren, studenterna, jazzen och Café Flamman där man kunde lyssna på nya skivor. Hon minns hur hon sprang fnittrandes i Gamla stans gränder under 1930-talet, med en väninna. Hon minns hur hon träffade min farfar, som spelade både fiol, trumpet och gitarr. Och hur stilig han var när han rökte pipa.

Jag är glad att jag lyfte på luren och ringde den där gången när jag var 15 år. Annars hade jag aldrig fått lära känna den här fantastiska kvinnan som är min farmor. Jag hade aldrig fått lyssna om jag inte hade frågat. Hon hade fortsatt vara en helt vanlig farmor, som bakade och alltid hade bordet dukat med läckra rätter. Men hon är så mycket mer. Och hon är min coola farmor.

Mer på facebook: Leones Vintage